BIO
Alltså, dom här killarna. Dom är ju inte så gamla men dom har ändå nått den ålder där allt inte är ok längre. Inte ok att alltid försova sig, inte ok att vara den fullaste som är kvar längst när nån fyller år. Ofta så här, typ, slår nån sig på fyllan, får värsta såret i ansiktet för att dom blivit typ påcyklade. Eller bankomaten tar kortet för dom trycker in fel kod den där ödesdigra tredje gången. Och annat sånt där som man knappt tror är sant när man hör det.
Dom spelar lite med olika band och det går lite bra ibland eller sämre. Cristian spelar med MABD och Jonas turnerade i Tyskland med Bear Quartet när han var 19. Petter glassar på och spelar med alla möjliga, han är grym på typ alla instrument fast han får aldrig fronta. Dom är kompisar med alla fast mest med killarna i Convoj och nån som jobbar på Expressen.
Hela tiden försöker dom flytta hemifrån men det går sådär. Alltså, dom gör det med jämna mellanrum men då tar det slut med tjejen eller så var det typ bara ett vik och inte ett fast jobb, fast det kändes som det. Det kändes typ rätt, men ändå. Och så är dom hemma hos morsan igen.
Dom är lite lata och klantiga och dom typ bortförklarar sig när man vet att dom egentligen inte orkade göra nåt. Dom är inte så hjälpsamma, alltså dom är snälla och schyssta men dom liksom klappar igenom ibland. Dom är för bakis.
Dom så här, vill vara typ DJs och fixar klubbar och det är för det mesta skitroligt, det kommer rätt bra med folk men nån av dom slår typ sönder toaletten eller glömmer stänga en dörr så alla skivspelare blir typ snodda.
En gång när de inte hade nån trummis spelade dom i Sundsvall. Dom åkte bil i 106 mil och tjänade 200 spänn var. Typ 30 pers kollade. På morgonen när en av dom skulle köpa cigg mötte han Afrodite, alla tre. Det var bara dom vakna i hela Sundsvall. En annan gång åkte de Luleå-Hässleholm-Göteborg på en helg. Dom tjänade ännu mindre den gången och dessutom gick bilen sönder, fast det hände redan innan de lämnade Luleå. Den sortens historier är det som repeteras i evigheters evighet i deras kretsar.
Ändå är dom inte så farliga, dom har inte såhär dåligt rykte eller nåt. Dom är bara unga och tänker inte som till exempel fembarnsföräldrar som skriver dikter och sånt. Dom tycker andra grejer är viktiga men jag vet fan inte vad det är.
För dom har alltså ett eget band, Park Hotell. Cristian och Jonas gör sjukt många låtar och sen visar de Petter och det är så jävla bra att det fattar man inte. Fast dom är som dom är. Dom spelade in en skiva för typ två år sen som aldrig kom ut. Först var det nåt med att han som hade skivbolaget var psykiskt sjuk, och sen var det nåt att det var så jävla dåligt mixat (tyckte dom själva alltså) att dom först mastrade om allt hemma i typ Windows och pitchade upp alla låtar. Sen var det nåt med 15000 spänn som dom inte hade och sen skulle nån mixa om en del av låtarna men han var fan alldeles för dyr. Sen var det nån annan som blåste dem och nu är dom äntligen här.
Jag, och alla andra som redan hört det, tycker det är så sjukt härlig och sorglig pop att jag får gåshud bara jag tänker på det.
// Mattias Alkberg
